Historia

Livet förr – Samspelet mellan natur, människa och djur

Skogsfinnarna var bland de första att bosätta sig vid Hermansjön. De lade grunden för åkermarken genom svedjebränning. Efter något år sökte sig skogsfinnarna vidare.

I ett väglöst land runt Hermansjön låg gårdarna. För att besöka andra gårdar rodde man över sjön eller så använde man stigar. Familjerna som bodde runt sjön hade små självförsörjande jordbruk. Det innebar att de producerade sin egen mat. Tiden präglades av hårt arbete.  Verktyg och redskap som användes var en förlängning av handens kraft – inga el- eller batteriverktyg. Istället för traktor hade man en häst eller oxe, som drog plogen eller harven.

När vårsolen tinnat bort snön från åkrarna var det dags att ta itu med vårbruket. Innan man sådde, så plöjdes, gödslades och harvades åkern. Potatis och rotfrukter odlades. Man sådde korn och även spånadslin. Om skörden blev stor eller liten var helt beroende av vädret.

Kvinnorna tog hand om barnen, hushållet och djuren. Alla dagar i veckan mjölkades korna morgon och kväll. Korna liksom gris, höns, får och getter samt häst eller oxe skulle också ha mat och vatten. Om inte vatten var indraget till huset/ladugården, så fick man hämta vatten från en brunn. Vattendragen eller sjön var platsen där kläder och mattor tvättades.

På våren klippte man bort fårens vinterull. Ullen tvättades och kardades innan den spanns till garn. Av garnet stickades vantar, mössor, sockor och tröjor. Men man vävde även tyger till klädesplagg. Antingen sydde man kläder själv eller lämnade till en sömmerska. Det var en självklarhet att flickor lärde sig väva, sticka och brodera samt allt annat som hör ett hushåll till.

Sommarens slåttanna, det var då man slog gräset för att trygga djurens vinterfoder. Gräset torkades på hässjor och sedan förvarade man det i lador eller på hölogen.
Under sommaren fick kor, getter och får gå på bete i skogen eller vara på fäbodvallen. På fäbodvallen bodde unga flickor som skötte djuren. De tog hand om mjölken och skummade av grädden, som de kärnade till smör. Mjölken kokade de tillsammans med löpe för att bli ost.

På hösten när kornet skördats blev det tröskning och malning till mjöl. Då gjorde man ett storbak och gräddade tunnbröd i den vedeldade ugnen. Det var ett hårt tunnbröd som tålde långvarig lagring. Sparade man mjöl, så kunde man även göra ett storbak på våren.

Upptagning av potatis och rotfrukter skedde också på hösten. Fanns det jordkällare på gården var det en hållbar förvaringsplats. Det var även nu linet skördades. Linhanteringen var en kvinnodominerande verksamhet och hade stor betydelse för gårdens försörjning och status. Det som vävdes var tillexempel lakansväv, handdukar, dukar och potatissäckar.

Jakt och fiske var avgörande för torparnas överlevnad. Älgstammen var gles och såg man ett älgspår följdes det oavsett jakträtt tills man förhoppningsvis kunde fälla älgen och få mat till familjen. Småviltjakt bidrog med mat och med skinn att sälja. Duktiga pälsjägare fick in mer pengar på skinnförsäljning än skogsarbete. Sedan 1808 har jakträtten tillfallit markägaren, så många gånger handlade det om tjuvjakt. Fisket var nog viktigaste delen i matförsörjningen då det var en jämn tillgång över året.

Senhöst var det tid för den årliga slakten. Då hade djuren hunnit äta upp sig och man slaktade nöt och/eller svin. Köttet konserverades genom saltning, torkning eller rökning för det skulle räcka nästan ett år.

När perioden höstvinter rådde så kom samerna ned från fjället till vinterbeteslandet närmare kusten. Samerna hyrde in sig hos de bofasta men satte även upp tillfälliga kåtor. Det här var ett tillfälle då man passade på att byta varor och tjänster med varandra. Samerna stannade tills vårvintern, mars-april. Då flyttades renarna till lågfjället och vajorna fick komma till sina gamla kalvningsplatser.  

På vintern arbetade männen i skogen och det var ett manuellt arbete med yxa och såg. Häst användes för att dra fram timret ur skogen. Hästköraren var först upp på morgonen för att ge hästen mat och vatten. Ofta var det långt till avverkningsplatsen och arbetsveckan var sex dagar, så under den tiden bodde männen i en skogskoja. Det fanns även kvinnor som var med i skogen och de skötte då matlagningen till männen. Vinterföret underlättade transport av timmer och att ta sig till och från hemmet – arbetsplatsen.
Det här var även en arbetskrävande tid för kvinnorna som var själv hemma på gården med barn och djur och alla sysslor som skulle utföras. 
När våren kom började flottningen av timret och fortsatte under sommaren. Det vår återigen dags att ta itu med vårbruket. Årshjulet snurrade på.